mariacn

Familjeliv, bakning, husrenovering och annat smått och gott från mitt liv.

vart går gränsen?

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

När man lever i ett ickedeppigt förhållande, vill inte skriva normalt för vad är det egentligen?, så finns det gränser.  Gränser som man aldrig talar om men man vet att dom finns där. Ingen säger något. Ingen behöver säga eller tycka något. Gränserna finns där som ett osynligt avtal. Det kan vara olika för varje förhållande och olika människor.
 
Det kan vara ord man inte kallar varandra. Det kan vara vardagliga sysslor som hör den ena till. Det kan vara hygieniska frågor man inte tar upp. Det kan vara vanor, bra som dåliga, som man helt enkelt lär sig att leva med. 
Det finns saker som man som vuxen helt enkelt inte gör mot en annan vuxen. Även utan nära förhållande. 
 
I ett förhållande med en deprimerad blir det där med gränser jävligt svårt. 
Man vill inte behöva överträda dessa gränser.  Men tänker ändå att det kanske blir nödvändigt.  För den andras skull. 
Men behandlar jag då denna person som den vuxna individ den är. Eller omyndigförklarar jag den i samma stund gränsen överträds?
 
Detta kanske låter jävligt snurrigt. Men för att enkelt beskriva med ett exempel...
Daniel nattäter. Och det är inte bra. På flera vis. Frågan är då. Kan jag låsa in det onyttigaste så att han blir tvungen att välja annat? Är det att träda över en gräns?
Det är för hans hälsa. Det är för vår familj. Det är inte för min skull. Är det att träda över en gräns. Och om så är. Är det helt fel?

Kommentarer

  • anonym säger:

    Låter mer som att du behöver söka hjälp för ditt kontrollbehov.

    2013-10-26 | 00:02:56
  • Lotta Persson säger:

    Men fy så jäkla ovuxet att skriva så du anonyma.
    Kram Maria

    2013-10-26 | 18:54:46
  • johanna s säger:

    Jag tror att gränsen går nånstans emellan det man bestämmer ihop och det den ena tycker att den andra borde göra annorlunda. Ihop kam vara att man båda ser problemet och att det behöver en lösning, en lösning som kanske är att den ena tar lite mer ansvar över tex vad som finns att äta på natten. Att daniel tycker att det är bra att du begränsar vad som står lättåtkomligt på natten och ibte känner sig kontrollerad eller begränsad.
    Dock känns det som ännu ett ansvar på dig och att det bara blir tyngre och tyngre.
    Finns det nåt proffsstöd för dig att få? Nån kurator eller santalskontakt som kan stödja dig i hur DU jarxdet? Annars kan man väl ringa råd och stöd?
    Kram.

    2013-10-26 | 21:58:17

Kommentera inlägget här: