mariacn

Familjeliv, bakning, husrenovering och annat smått och gott från mitt liv.

Att dela sitt liv med en deprimerad

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

Jag har träffat många anhöriga. Men du måste vara den mest tålmodiga av dom alla. Och det är inte bara fördelar med det. 
Han sa så till mig och jag vet vad han menar.
 
Ännu ett möte med Daniels kontakt på psyk idag. Jag har fått följa med dom senaste gångerna. Det är för Daniels skull. Men jag fattar ju att dom låter mig följa med för min egen skull med. 
Daniel och jag har inga problem med att prata med varandra här hemma. Men det är alltid lättare med en utomstående. Särskilt en sådan utomstående som har som jobb att pusha, vara ärlig, ställa dom lite känsliga frågorna, komma med konkreta förslag m.m.
 
Jag har sakta men säkert börjat erkänna för mig själv att jag är stressad. Inte den typen av stressad som i att hinna göra mig iordning på morgonen-hinna till gymmet-snyggaste trädgården-bäst på jobbet-mest vänner-m.m.m.m.
Utan den typ av stress som vi måste ha pengar till räkningar och mat-barnen ska ha hela och rena kläder-huset ska underhållas och städas-elda för varmvatten och värme-maten ska lagas-disken ska diskas-ta hand om min man-umgås med barnen (gärna på ett avslappnat sätt)- JAG FÅR INTE BLI SJUK. JAG FÅR INTE BLI SJUK. JAG FÅR INTE BLI SJUK!!!!!!
 
Han frågade idag igen. Vad händer när du inte orkar mer? Eller om du blir sjuk?
Det händer inte!!!! Jag får inte bli sjuk. Jag får inte ramla i källartrappan och bryta ett ben. Jag får inte få ryggskott. Maginfluensa kan ni bara fetglömma. Dessa tankar upptar en del av min tid. Inte för att det är jobbigt att vara sjuk. Utan för att. Vem faan ska ta hand om allt om något händer? 
Daniel är en bra pappa och man. Men en deprimerad pappa och man. Ska jag någonstans får/kan han inte ha barnen. För enligt försäkringskassan så är det så att om han är frisk nog att ta hand om barnen så är han frisk nog att jobba. 
 
Han säger att jag är ute på tunn is. Och vad händer när isen brister? Det undrar jag med. Men det får ju inte hända. Så hoppas vi aldrig får veta vad som händer när isen brister. 
 
Jag tänkte häromdagen att jag helt enkelt får skita i Daniel. Och mig. Som det ser ut nu så kämpar jag hela tiden för att allt ska vara så normalt som möjligt. Barnen ska ha sitt. Daniel ska ha sitt och jag mitt. Men det funkar helt enkelt inte. För vad är det värt om jag till slut sliter ut mig och ramlar igenom den där jävla isen. Ramlar igenom den där berömda väggen. Så då tänkte jag att Daniel får sköta sitt. På vinst eller förlust. Och jag får lägga mig själv helt åt sidan. Då kanske jag kan re ut det här. Bara kanske. 
 
Men så är jag ju just jag. Även om jag skulle försöka så skulle jag inte kunna släppa Daniel själv. Han är en vuxen människa. Men en människa som jag älskar och som just nu behöver mig. Han behöver bli påmind, väckt, uppmuntrad, sedd, tjatad och gnatad på m.m. Och hur Daniel mår påverkar barnen mer än ni kan tro. Och mig med. 
 
Han föreslog idag att vi skulle göra ett schema åt Daniel. Vi ska helt enkelt lägga ut ett schema med disk, dammsugning, matlagning och lite övrigt. Och jag fick lite smått panik. Jag frågade vad som händer om Daniel inte tar disken på sin dag. Du får inte röra den sa han. Men om jag inte har tallrikar till barnen. Då får du endast diska tallrikar till dig och barnen. Daniel ska öva, öva, öva, öva och öva. Och jag ska öva på att hålla tillbaka mig själv. Men fatta DEN stressen. Att se det som måste göras. Och inte få göra det. 
 
Min största stress är nog att jag undrar hur jag ska hinna allt som jag hinner och inte hinner nu, när jag har ett arbete att gå till varje dag sen med. Hur ska jag göra då?
 
Det kan svida lite att få höra att man är för snäll och för tålmodig. Man tänker att det är bra egenskaper. Men allt ska ju vara med måtta.    

Kommentarer

  • Thord Holmqwist säger:

    Jag vet hur det är, jag är själv kroniskt deprimerad, tack och lov är det inte super allvarligt som i ert fall... Men jag vet hur det är, men det verkar som ni får bra hjälp med att hantera situationen och det är ju tryggt i sig själv... Jag har haft främst otur med psykologer och Piller... Så vi (jag och Lindha) har kämpat oss igenom det... att ha rutiner kan för den som är psykiskt påverkad vara en trygghet...
    Jag hoppas att ni samarbetar, det är viktigt, stötta varann... Det har underlättat för vår del, acceptans och kompromisser.... Lycka till me allt, det gpr nog bra... Men i ditt fall borde du finna något du trivs och kan va lugn i för att ha en trygg hamn att återgå till när allt är smått kaotiskt för att finna ny styrka att to dig ann dagarnas prövningar... Ta hand om er!

    2014-01-29 | 22:42:52

Kommentera inlägget här: