mariacn

Familjeliv, bakning, husrenovering och annat smått och gott från mitt liv.

Att dela sitt liv med en deprimerad

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

Jag har träffat många anhöriga. Men du måste vara den mest tålmodiga av dom alla. Och det är inte bara fördelar med det. 
Han sa så till mig och jag vet vad han menar.
 
Ännu ett möte med Daniels kontakt på psyk idag. Jag har fått följa med dom senaste gångerna. Det är för Daniels skull. Men jag fattar ju att dom låter mig följa med för min egen skull med. 
Daniel och jag har inga problem med att prata med varandra här hemma. Men det är alltid lättare med en utomstående. Särskilt en sådan utomstående som har som jobb att pusha, vara ärlig, ställa dom lite känsliga frågorna, komma med konkreta förslag m.m.
 
Jag har sakta men säkert börjat erkänna för mig själv att jag är stressad. Inte den typen av stressad som i att hinna göra mig iordning på morgonen-hinna till gymmet-snyggaste trädgården-bäst på jobbet-mest vänner-m.m.m.m.
Utan den typ av stress som vi måste ha pengar till räkningar och mat-barnen ska ha hela och rena kläder-huset ska underhållas och städas-elda för varmvatten och värme-maten ska lagas-disken ska diskas-ta hand om min man-umgås med barnen (gärna på ett avslappnat sätt)- JAG FÅR INTE BLI SJUK. JAG FÅR INTE BLI SJUK. JAG FÅR INTE BLI SJUK!!!!!!
 
Han frågade idag igen. Vad händer när du inte orkar mer? Eller om du blir sjuk?
Det händer inte!!!! Jag får inte bli sjuk. Jag får inte ramla i källartrappan och bryta ett ben. Jag får inte få ryggskott. Maginfluensa kan ni bara fetglömma. Dessa tankar upptar en del av min tid. Inte för att det är jobbigt att vara sjuk. Utan för att. Vem faan ska ta hand om allt om något händer? 
Daniel är en bra pappa och man. Men en deprimerad pappa och man. Ska jag någonstans får/kan han inte ha barnen. För enligt försäkringskassan så är det så att om han är frisk nog att ta hand om barnen så är han frisk nog att jobba. 
 
Han säger att jag är ute på tunn is. Och vad händer när isen brister? Det undrar jag med. Men det får ju inte hända. Så hoppas vi aldrig får veta vad som händer när isen brister. 
 
Jag tänkte häromdagen att jag helt enkelt får skita i Daniel. Och mig. Som det ser ut nu så kämpar jag hela tiden för att allt ska vara så normalt som möjligt. Barnen ska ha sitt. Daniel ska ha sitt och jag mitt. Men det funkar helt enkelt inte. För vad är det värt om jag till slut sliter ut mig och ramlar igenom den där jävla isen. Ramlar igenom den där berömda väggen. Så då tänkte jag att Daniel får sköta sitt. På vinst eller förlust. Och jag får lägga mig själv helt åt sidan. Då kanske jag kan re ut det här. Bara kanske. 
 
Men så är jag ju just jag. Även om jag skulle försöka så skulle jag inte kunna släppa Daniel själv. Han är en vuxen människa. Men en människa som jag älskar och som just nu behöver mig. Han behöver bli påmind, väckt, uppmuntrad, sedd, tjatad och gnatad på m.m. Och hur Daniel mår påverkar barnen mer än ni kan tro. Och mig med. 
 
Han föreslog idag att vi skulle göra ett schema åt Daniel. Vi ska helt enkelt lägga ut ett schema med disk, dammsugning, matlagning och lite övrigt. Och jag fick lite smått panik. Jag frågade vad som händer om Daniel inte tar disken på sin dag. Du får inte röra den sa han. Men om jag inte har tallrikar till barnen. Då får du endast diska tallrikar till dig och barnen. Daniel ska öva, öva, öva, öva och öva. Och jag ska öva på att hålla tillbaka mig själv. Men fatta DEN stressen. Att se det som måste göras. Och inte få göra det. 
 
Min största stress är nog att jag undrar hur jag ska hinna allt som jag hinner och inte hinner nu, när jag har ett arbete att gå till varje dag sen med. Hur ska jag göra då?
 
Det kan svida lite att få höra att man är för snäll och för tålmodig. Man tänker att det är bra egenskaper. Men allt ska ju vara med måtta.    

Tänka på sig själv

Kategori: Allmänt

Inte gjort mycket senaste veckorna. Helt vanlig vardag igen liksom. 
Dagis, handla, tvätta, städa, laga mat...allt det vanliga. 
 
Snön har kommit. Och barnen får äntligen ta fram sina pulkor. Hoppas den stannar lite så jag hinner gå till pulkabacken med Albin i helgen. 
 
I fredags blev det en liten roadtrip med svärmor. Först till stugan där vi letade fram gamla fina gardiner som ska upp i Lovas rum. Sen till Hjulet i Mönsterås. Och jag hittade mitt skåp!!!! Så jävla glad. Det bara stod där och ropade på mig.
Och vet ni vad det kostade?! 120 kr! Ingenting nästan. 
Nu kan vi gömma alla leksaker. TACK mamma för julklappspengarna som räcker långt nu. Och Tack svärmor som hjälpte mig hitta skåpet och få hem det. Och tack Daniel som tiger om vad han tycker om skåpet ;)
 
Fick 1200kr i julklapp till bara mig. Det känns konstigt att kunna köpa till bara mig. Bevisligen svårt också eftersom jag nu köpt en möbel till oss alla. Men jag har även köpt en tröja på tradera som jag väntar på. Vad jag ska köpa för resten av pengarna vet jag inte än. Men dom ska användas jävligt väl. 
Fick även pengar av pappa som jag och Daniel firat sen bröllopsdag med. Bio och middag i Kalmar. Såg Anchorman 2 som var väldigt rolig. 
 
Det här med att köpa något till sig själv, tänka på sig själv. Det händer inte ofta. Jag kan liksom inte. Och det behöver ju inte handla om pengar. Kanske snarare om tid och ork. Det finns så mycket som jag skulle vilja göra. Sånt jag tycker om, men som aldrig blir av. Barnen kommer först. Sedan hemmet. Och för att barn och hem ska funka så behövs det ju tyvärr pengar. Och pengar genomsyrar precis allt nuförtiden. Vare sig man vill eller inte, har några eller inte.
Jag kan säga att om jag hade varit ensamstående så hade jag inte haft två barn, hus och två bilar. Nu är jag inte det, tack och lov. Men jag står alltjämt ensam i mycket ändå.
Jag är inte olycklig. Men jag skulle ju ljuga om jag sa att jag skrattade mig igenom dagarna. Barn är glädje. Men glada barn får man bara om man tar hand om allt runt omkring. Och det är mycket. Ibland känner jag att jag inte spenderat tillräckligt med tid med barnen i famnen. Att jag inte tittat dom tillräckligt i ögonen. Det svider. Då spelar det ju ingen roll om den rena tvätten ligger vikt i garderoben, om disken är undanplockad och golven rena. Men samtidigt kan jag ju inte sitta och leka med barnen i smutsiga kläder, på ett smutsigt golv med tom mage. Det rimmar inte.
Därför sliter man och gör så gott man kan. Och det funkar ju. Men när allt det viktiga är gjort finns inte en droppe ork kvar till att läsa retro-tidningen, sy något fint, måla en tavla, klä om en stol, fixa den lösa golvsockeln, baka något gott, plantera en blomma, välgörenhet, läsa en bok, sy om kläder, fynda på loppis, umgås med vänner, kolla på en film, mysa med min man m.m.m.m. Men någon gång kanske...
 
Varit hos mormor och fikat och då hittade jag en lampa på kupan som ropade på svärmor. Fulsnygg eller hur. Tror den ska byggas om lite. Tänk om hon bodde lite närmare. Då skulle jag ta barnen och promenera dit ofta och baka med henne. Och prata om förr. Förövrigt min snygga mormor i prickig blus på tavlan längst till höger på nya skåpet. 
 
Så här kan hon sitta och leka lääänge. Och är brorsan med är det ju ännu roligare. Sitter jättebra nu och fjärde tanden är framme i överkäken nu, femte på gång. 
Fortfarande skitglad jämt. Men nu har hon börjat bli lik brorsan med en sak. Inte somna. Det tar jättelång tid att söva henne på kvällen. Hon är varken arg eller ledsen. Hon gör bara allt för att inte somna. Man kan ju missa något liksom. Hon pratar, ropar, klättrar med fötterna på spjälorna så hon åker runt, runt i sängen. Precis som Albin när han var liten. Till slut är man så frustrerad att man skrattar. ,
 
Albin har ju sina specialintressen. Från 2-4 års ålder var det Angus Young dygnen runt. Nu är det Harry Potter. Han andas Harry Potter. Och jag och Daniel vill bara kräkas på Harry Potter. Men allt för barnen, eller hur. 
Här har han gjort en Harry Pottergubbe. Vissa dagar känner jag att jag måste påminna honom om att han är Albin. Antar att våran semester i sommar får gå till Norrköping där det är Harry Potter-mässa. Ser man ju fram emot......
 
När Harry, förlåt Albin, väljer lördagsmys blir det chokladpannacotta.
Smakade mer som chokladpudding än pannacotta, men gott var det. 
 
Hittat en bra app att fixa bilder i mobilen. Första gången jag ger mig på sånt här men blev ganska nöjd. Snapseed heter den. 
Originalbilden.
 
Godnatt

Smarrig sarakaka och currylax med rösti.

Kategori: Allmänt

Dagarna går. Upp och ner. Daniel fick läkemedel. Dom hjälpte. Helt plötsligt fick han påbörja diagnosutredningen och då får han inte ta det läkemedlet. Så nu är allt som "vanligt". Känns nästan värre nu bara för att jag vet hur vi kunde ha det. Så nu får vi väl bara hoppas på att utredningen inte är längre än ett halvår. GHAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!
 
Min syster Sara behöver lite extra kärlek så när hon skulle komma och fika med mamma och moster Pia så bakade jag en kaka med henne i åtanke. Därför får den heta SaraKaka.
 
 
SaraKaka
 
Kladdkaka
2 ägg
3 dl socker
2 tsk vaniljsocker
4 msk kakao
1,5 dl vetemjöl
1 dl smält smör
½ tsk Arrakessence
 
Blanda äggen och sockret med slev. Rör sedan ner vaniljsockret, kakaon, arrakessencen, mjölet och sist av allt det smälta smöret. Smörj en form och bröa med lite mannagryn (eller kakao). Häll smeten i formen och grädda längst ner i ugnen i 20 minuter i 180 grader. 
 
Chokladsås

1 dl kakao
1 dl socker
1 dl vispgrädde
1 nypa salt
 
Under tiden kakan är i ugnen rör du ihop chokladsåsen, låter den koka någon minut och sedan svalna.
När kakan är klar får även den svalna en stund innan man häller på chokladsåsen och garneringen. 
Jag garnerade denna kaka med hackad krokant, hackade punschpraliner och hackad mörk mintchoklad.
 
 
Måste få skryta lite med den här lilla sötbollen!!!
Mosters lilla Eden...
 
Idag lagade jag rösti. Har jag inte ätit sedan jag var liten tror jag. Men det var jättegott. Och så enkelt att laga att man nästan skäms. Lagade lax med äpple och curry till. 
 
Rösti
Skala och riv några fasta potatisar. Skölj inte. Smält lite smör i en stekpanna och tryck ut den rivna potatisen i pannan. Ca ½cm tjockt. Salta och peppra. Stek på medelvärme i 8-10 minuter. Vänd och stek någon minut för färg. Klart. 
 
Curry-och äppellax
 
Lägg laxen i en ugnssäker form. Hacka ett äpple ganska smått och strö över laxen. Blanda creme fraiche, grädde, röd currypasta, curry, salt och peppar och häll över. Strö lite panko (eller ströbröd/krossade cornflakes) över och in i ugnen ca 15-20 minuter.
 
För övrigt så har våran lilla bebis fått svinkoppor. Stort ogilla på det! Så nu får jag väl boka om hennes halvårsfotografering. Och Albin missade sin fotografering idag. Buuuuhuuuuu.

igen

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

23.48. jag vill inte gå och lägga mig ensam. Igen. 
 
Håll dig vaken en stund då svarar han bakom datorskärmen. 
 
Ha. Ha. Ha........................
 
pussogodnatt. Ses imorgon runt lunchtid. 

mitt älskade barn

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

Nu har Albin och jag käkat glass och diskuterat. Våran älskade Albin. Han är så smart att jag blir rädd ibland. 
 
Han talade om hur han mår, vad han tänker och känner. Och jag gjorde detsamma. Han sa mycket. Men det viktigaste av allt var nog meningen...Jag vill att pappa ska diska som mamma.
För er låter det kanske konstigt. Men jag förstår precis vad han menar. Och jag önskar detsamma. 

mitt älskade barn

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

Från supermamma till totalflopp! Jag trodde att jag skulle klara det. Kanske för att så många sa att det ordnar sig. Vi hjälper dig. Men vart tog dom vägen?
 
Jag behöver inte hjälp med mina barn. Men jag behöver hjälp med en jävla massa annat. Det där tråkiga. Som kanske tar 10 minuter. Men många 10 minuter blir flera timmar. Timmar mitt barn inte längre får. 
 
Jag trodde det var ok. Men det är det inte. Jag hoppas bara att det inte är för sent.  Hur lagar man ett trasigt barn? Hur i helvete lagar jag det här?
 
 
Mitt älskade barn. Förlåt!

Anonym skriver......

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

Anonym:
För mig är det helt obegripligt hur man kan lämna ut sin partner offentligt , så kränkade ....det luktar martyrskap i en dåligt förklädd omtanke . Har inte läst en possitiv sak om din man hittils, kan inte vara lätt att resa sig ur depressionen när/om han läser dina inlägg som du tyvärr verkar skriva för att få egen uppmärksamhet och sympati....
 
Jag gissar att du håller dig anonym för att jag känner dig och för att det inte ska kännas konstigt för dig när vi träffas. men ok.
 
Jag tar inte åt mig av detta inlägg men känner att jag vill svara på det.
 
Min man skrattade åt din kommentar så vi börjar med att tacka för att du fick min man att skratta en stund. Tack!
 
Jag vet inte hur mycket av mina tidigare inlägg du läst men jag började med att skriva att jag har min mans fulla tillåtelse att skriva om hans depression. Han läser mina inlägg och han mår inte sämre av det. Snarare bättre eftersom det är väldigt svårt för mig att prata med honom om hur jag känner det ibland. Och nu kan han läsa det istället och få veta hur jag tänker och känner. 
 
Jag skriver lite för min egen skull ja. Men mest för att jag upptäckt att det finns en väldig massa information om hur det är att leva med depression. Men nästan ingen information om hur det är att vara anhörig till en deprimerad. Och dom som skriver om det är oftast kvinnor som skriver i olika forum om att dom tror att deras man/sambo/pojkvän är deprimerad och vägrar söka hjälp för det. Deras förhållanden rinner sakta ut i sanden och har inte sällan slutat med otrohet tyvärr.
Män skriver knappast alls om det eftersom kvinnor söker hjälp, och får den lätt. 
 
Positiva ord om min man. Anledningen till det kan ju vara att jag skriver om hans depression!? Det finns inte mycket positivt med en depression. Men om jag skulle skriva om min man som person. Som den människa han är utan depressionen så skulle denna blogg inte räcka till för hur mycket jag älskar honom och för hur mycket han betyder för mig. Men jag känner inget behov av att skriva om det här. Jag är ingen gulliplutt-människa som skriver med hjärtan och jag tror inte det är av intresse för mina läsare. Dom som känner oss vet att vi älskar varandra och våra barn. Men jag kan ju inte förneka att vårat liv skulle te sig en aning lättare om depressionen försvann.
 
En annan person kommenterade att jag behövde söka hjälp för mitt kontrollbehov.
Lustigt att du nämner det för jag och Daniel diskuterade det tidigare i veckan. Jag har lite kontrollbehov. Säkert mer än jag vill erkänna. Men ett problem är det inte. Och jag behöver inte söka hjälp. Det är snarare till hjälp här hemma då det hjälper mig att ha koll på allt eftersom jag får ta hand om allt själv. 
 
Jag har kontroll på mitt kontrollbehov :P

forts. var går gränsen?

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

Kanske behöver förtydliga just exemplet med nattätandet. 
 
Daniels depression innebär bla att han har stora svårigheter med att somna. Han har också förlorat aptiten nästan helt. Då är det tyvärr så att när han väl bestämmer sig för att gå och lägga sig runt 5 på morgonen kommer han på att han är hungrig. Och då tar han det som går snabbast, och det får gärna vara sött. 
 
Det kan lika gärna vara 8 kanelbullar som en bunke med glass eller albins lördagsgodis. Sen går han till sängs. Och är det svårt att somna i vanliga fall för honom, så blir det inte lättare med ett halvt kg socker som laddar kroppen med energi. 
 
Jag talar alltså inte om att hänga kedja och hänglås på kylskåpet utan om att gömma undan det onyttigaste och "skylta" med lite bättre alternativ. 
 
Endast för att göra det lite bättre för honom. Är det så fel.
 
Bland det svåraste med att dela sitt liv med en deprimerad man är att veta vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Samtidigt som jag ska ta hand om precis allt annat här hemma, ska jag också se till att min man mår så bra han kan. Och hur ska jag lyckas med det???????????????
 
Jag kan lämna honom helt ifred. Men då skulle han inte lämna sängen, inte äta, inte få någon frisk luft och viktigast av allt, förlora värdefull tid med våra barn. 
 
Vi har trots allt två underbara barn. Och jag ska göra allt som står i min makt för att våra barn ska märka av det här så lite som möjligt. 
Det är för deras skull jag väcker Daniel varje dag, ser till att han får riktig mat i sig och gärna lite frisk luft ibland. Men jag tror också att han mår lite bättre av det. 
Ingen mår bra av att tyna bort under ett täcke. 

vart går gränsen?

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

När man lever i ett ickedeppigt förhållande, vill inte skriva normalt för vad är det egentligen?, så finns det gränser.  Gränser som man aldrig talar om men man vet att dom finns där. Ingen säger något. Ingen behöver säga eller tycka något. Gränserna finns där som ett osynligt avtal. Det kan vara olika för varje förhållande och olika människor.
 
Det kan vara ord man inte kallar varandra. Det kan vara vardagliga sysslor som hör den ena till. Det kan vara hygieniska frågor man inte tar upp. Det kan vara vanor, bra som dåliga, som man helt enkelt lär sig att leva med. 
Det finns saker som man som vuxen helt enkelt inte gör mot en annan vuxen. Även utan nära förhållande. 
 
I ett förhållande med en deprimerad blir det där med gränser jävligt svårt. 
Man vill inte behöva överträda dessa gränser.  Men tänker ändå att det kanske blir nödvändigt.  För den andras skull. 
Men behandlar jag då denna person som den vuxna individ den är. Eller omyndigförklarar jag den i samma stund gränsen överträds?
 
Detta kanske låter jävligt snurrigt. Men för att enkelt beskriva med ett exempel...
Daniel nattäter. Och det är inte bra. På flera vis. Frågan är då. Kan jag låsa in det onyttigaste så att han blir tvungen att välja annat? Är det att träda över en gräns?
Det är för hans hälsa. Det är för vår familj. Det är inte för min skull. Är det att träda över en gräns. Och om så är. Är det helt fel?

Att dela sitt liv med en deprimerad man

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

Jag talar utan att han lyssnar
Jag väntar på svar utan att få ett
Jag gråter utan att han ser
Jag är arg utan att han reagerar
Jag tar hand om våra barn medan han missar så mycket
Jag sköter allt hushållsarbete utan ett tack
Jag tar hand om vårat hus utan minsta uppskattning
Jag räknar kronorna i affären medan han inte tänker efter tillräckligt mycket
Jag spar på maten och han nattäter
Jag sköter pengarna, posten, bilarna, försäkringarna och ringer alla samtal medan han snittar 17 timmar per dygn i fåtöljen.  
 
Allt detta skulle vara så mycket lättare om han bara kunde hålla om mig när jag somnar

Tingelingtårta

Kategori: Allmänt

Det spelar liksom ingen roll att natten blev sömnlös när man får mysa så här...
 
 
Börjar bli riktigt lik sin bror.
 
 
Jag är ju moster nu. Och hon var så fruktansvärt söt och liten. Skrämmande vad fort man glömmer. Inte länge sedan Lova var så liten men jag kände mig osäker på hur jag skulle hålla en sådan liten skrutt. Och Lova blev stor och tung vid jämförelse.
 
Kusinerna...
 
Nellie 8 år önskade sig en tingeling-tårta. 
 
Ljusrosa vaniljbotten med hallonmousse, mjölkchokladfluff, smörkräm, marsipan och rosa grädde.
 
Jag fyllde ju år i söndags. Närmare 30 än 25 känner jag nu. Jag hade en bra dag och bjöd på Annas hembakade ostkaka. Jag fick den här superfina filten av morfar och Myrna som stickat den. Den är jättevarm och skön.
 
Fick en bakbok av svärfar, Isabella Löwengrips nya serie duschprodukter, läppglans och choklad av Joanna, en fin prydnad av min älskade syster Isabell, pengar av mamma och Kari som jag köpte mig ett par kängor och ett nagellack för. Måndagen tog jag en tur till Kalmar med Joanna och Sara och hade jättekul. 
 
Att dela sitt liv med en deprimerad man. Ja det förklarar Albin jävligt bra.
Han har målat en teckning på vår familj. Daniel, Albin och Lova har glad mun och jag har en ledsen/arg mun. Först skrattade jag åt det men nu känns det bara hemskt. Har jag misslyckats när han ser på mig på det viset. 
 
 
 
 
 

Min historia

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

 Ja....att dela livet med nån betyder att man har någon att skratta,prata & känna sig trygg med.....men det betyder oxå att man finns där när livet är som tuffast. Att vara deprimerad väljer man lika lite som någon annan sjukdom. Skulle frågan ang att ha barn med en deprimerad man va samma om det gällde cancer eller att drabbas av ex stroke ? Inte lätt när någon har svårt att visa känslor, men man får aldrig glömma att det beror på just depressionen inte på att du är du. Vi vänder på situationen....hur känns det att tappa sitt jag, den man är , sitt skratt & förmågan att känna glädje. Att vilja men inte orka. Att känna att den man lever med inte är nöjd & kanske på väg att ge upp för att man är sjuk. Mår man bättre av att få höra hur hopplöst allt är/man är. Nej snarare tvärt om..... Att vården ibland liknar ett skämt är jag inte sen att hålla med om....men dom kan varken trolla eller utföra mirakel. Att det är tufft för dig är jag den första att hålla med om....men det är tufft för honom med. Det är bara det att han liksom inte pratar om det heller och absolut inte offentligt. Nu hoppas vi att kön till utredningen krymper snabbt & att den kan ge svar på ett djupare plan....och att det trots allt kan ge energi att orka vidare 
 

Daniel har gett sin tillåtelse till att jag skriver om hur det är att Dela sitt liv med en deprimerad. Inte hur det är att vara deprimerad. Den historien kan inte jag skriva och det har gjorts så många gånger förut. Men att vara anhörig och leva tillsammans med en deprimerad finns det inte många ord om. Och det finns många som lever precis som jag men kanske inte ens vet om att det är en deppression. Att den dom delar sitt liv med inte är en lat och självisk person utan faktiskt en människa med en svår deppression. Då kanske min historia kan hjälpa någon...

Älskar? Älskar inte?

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

Att dela sitt liv med en deprimerad man är att många gånger tvivla. På honom, på mig, på oss. 
 
Han visar inte mycket känslor. Visar inte mycket av något. Han skrattar inte, visar ingen uppskattning. Frågar inget, svarar knappt. Jag får många gånger gissa mig till vad han tycker och tänker. 
 
Att dela sitt liv med någon, att vara gift. Jag tror det innebär att ha någon att skratta med, gråta med, prata om allt med. Att somna i en varm famn och aldrig vara ensam. Men vad vet jag. Jag har inget av det. Men vi älskar varandra. Det borde ju räcka. 
 
Jag förstår att många undrar varför jag har två barn med en deprimerad man. Innan Albin tänkte jag att det var en lat och självisk jävel men det ska vi ändra på. Albin kom och vi förstod snart att det var större än så. När vi ville ha ett barn till ställde jag ultimatum. Skaffa hjälp annars blir det inte fler barn. 
Det tog ett halvår men sen skaffade han hjälp. Då sa dom...vi behandlar depressionen först och sedan gör vi en diagnosutredning.  
Då tänkte jag att det kan ta tid att bli gravid och sedan 9 månader att bära barnet. Då ska det ha blivit bättre. 
 
Tji fick jag. Lova föddes i maj. Dom sa att det ska bli utredning under året. Än har inget hänt. Förutom mer piller och mindre samtal. Så nu sitter jag här med två små barn och deras deprimerade far. Förklara det för en 4-åring. 
 
Men jag har ju alltid något att glädjas åt. Det står fortfarande  ej suicid i mötesprotokollet från psyk. Jippie för det!

Att sakna

Kategori: Att dela sitt liv med en deprimerad

Att dela sitt liv med en deprimerad person är att känna sig så fruktansvärt ensam fast han är där hela tiden. Att sakna någon som står framför en. Att vara olyckligt kär i någon som älskar en. Jag älskar min man, saknar honom, vill ha honom tillbaka från den värld han lever i just nu.